tack för allt

SE UCH NO UCH Aireforce Colombia

2010-05-11 till 2021-05-29

Vår busiga, vackra, kloka och omtänksamma Collie finns inte längre. Efter att hon troget och lojalt tagit hand om och vaktat oss när vi varit sjuka, blev det till slut vi som hjälpa henne genom en tid med en tumör som växte och blev allt större. Vi ökade medicinerna successivt för att hon inte skulle behöva ha ont, men till slut sa kroppen ifrån, och det fanns ingen återvändo. Och inget tvivel på vad som var det rätta att göra. Nu springer hon fritt i skogen i hundhimlen med släktingar och hundkompisar från förr.

Collie var en mästare på att hitta på tokigheter. Hon kunde öppna alla dörrar och forcera alla staket. En period rymde hon hemifrån minst en gång i veckan. Jag vet inte hur många gånger jag hämtat henne i grannträdgårdar, eller snälla grannar kommit hem med henne. Alla har konstaterat att hon varit så snäll och lydig och kommit och suttit osv när de sagt åt henne! En gång har jag fått hämta henne hos polisen.
En annan gång klättrade hon över två staket och rymde över till terriergrannarna på gatan bredvid. Hon öppnade deras ytterdörr och gick in i deras kök och snodde en korv!

Det var tydligen en positiv upplevelse som fanns i hennes minne, för långt senare, när hon var dräktig och med bara någon vecka kvar till beräknad nedkomst, gjorde hon om samma procedur. Hon öppnade altandörren, sedan skjutdörren i uterummet, tog sig över två olika staket med sin tjocka mage och sprang över till terriergrannen. Det var bara det att den här gången var det mitt i natten och deras ytterdörr var låst, så hon kom inte in. Stackars Anette och Mats blev jätterädda när de vaknade av att någon ryckte i deras dörrhandtag i mörkret mitt i natten i början av september.

​I september 2014 fick Collie sin enda valpkull. Pappa var Kerstins Hjalmar, LPI RLD A RLD F RLD N SE UCH Sandale Casanova och det blev 9 valpar.
Löpet efter valparna fick Collie livmoderinflammation och sen blev det inga fler valpar.

Collie hängde med på alla familjens äventyr. Och säg den airedale som inte älskar att vandra i fjällen, sova i tält, bo i husvagn eller åka på hundläger!

Colombia var på sätt och vis barnens hund. Våra döttrar var 13 och 14 när Collie föddes, och de har haft ett alldeles speciellt band. Så där som barn och hundar ofta får.

​Innan jag drabbades av utbrändhet åkte vi mycket på utställningar. Det var så roligt att visa Colombia för hon var så stolt och gillade att visa sig i ringen. Och hon hade en gudomligt lättrimmad päls! Även om jag slarvade lite ibland och lät det gå för länge mellan gångerna så gjorde det inget. Det gick nästan alltid att få till det ändå.

Utställningar var roliga, men skogen och apellplanen var minst lika kul! Collie älskade att jobba och samarbeta. Hon var en jätteduktig spårhund och när vi var ute på våra vanliga promenader blev hon överlycklig om vi passade på att träna lydnad och rally och diverse konster en stund. När jag gick ut med bara henne var hon supernöjd och tittade på mig som "du och jag matte", ungefär som Emil i Lönneberga och Alfred.

När jag blev utbränd blev det tyvärr inte lika mycket aktiviteter längre. Men Collie anpassade sig och blev min vårdhund istället. Hon kände av hur jag mådde, ofta bättre än jag själv, och när jag hade mina sämre dagar fanns hon där vid min sida. Då fick igen störa, det såg hon till. Inte ens husse! Hon kunde skrika i högan sky om någon kom i närheten när jag låg och vilade. Hon låg ofta intill när det var någon i familjen som var sjuk, och när coronan slog till och en vän till familjen flyttade in för att få hjälp och stöd, fanns Collie där vid hennes sida, särskilt de värsta dagarna.

När jag inte klarade av att vara lika aktiv med hundarna längre, tog jag mig en dag för med att plocka fram pastellkritorna och ritblocket jag fått av döttrarna vid en tidigare födelsedag, men inte haft tid att ägna mig åt. Självklart var det hundarna, och framför allt Colombia som fick vara modell! Hon är den jag tecknat av flest gånger. Allra bäst gillar jag bilden där hon står i djup snö i skogen. Den tavlan har vi över våra sängar i sovrummet. Och så kudden i soffan förstås!

​Farväl vår allra bästa vän, och tack för allt! Nu får vi klara oss utan din hjälp och klokhet. Och försöka hålla ordning på dina båda vilda avkommor som är kvar här hemma. För det var det du som var bäst på. Och nu måste vi börja släppa ut dem i trädgården, när inte du är här och öppnar dörren åt dem. Extra är lite dämpad, och Elias är väldigt orolig nu när du inte är här. Men vi ska göra vårt bästa för att ta hand om dem på bästa sätt.
​Vila i frid, finaste Colombia, det är så tomt här utan dig!

---